Första inlägget på den här nya sidan får bli ett redan publicerat inlägg med några år på nacken, men likväl aktuellt och värt att upprepas.

Jag har spenderat en hel del tid hos min psykolog de senaste veckorna och på måndag är det dags för vårt sista möte. Min behandling är långt ifrån över, men hon ska tyvärr sluta och jag ska börja träffa en annan på samma avdelning. De senaste gångerna har vi pratat väldigt mycket om min ångest och hur den manifesterar sig, vad som händer i min kropp i olika situationer och hur min kropp inte ser skillnad på inbillade faror och verkliga faror. Jag har inte bearbetat de trauman jag har varit med om, vilket har lett till en sårbarhet som har matats på efter varje event. På grund av min sårbarhet så reagerar min kropp alldeles för starkt vid minsta lilla ”fara” – för att skydda. Man kan jämföra det med ett överkänsligt brandlarm: en tändsticka tänds och larmet tjuter för fullt som om det skulle vara en fullt utvecklad brand – så reagerar min kropp varje gång som jag kommer i kontakt med det som min hjärna har kopplat ihop med fara. Och det är tydligen en hel del: allt från olika miljöer, ljud, ljus, människor osv. Så sjukt svårt det här. Det som har varit absolut svårast för mig att kunna bearbeta allt är mitt kontrollbehov. Jag har alltid viljat veta var, hur och varför, och har aldrig kunnat acceptera att 1+1=2, utan att veta varför det är så. 

Så här fungerar det alltså:  

Ångestens fysiologi

I samma ögonblick som vi tolkar något som hotande så ger vår hjärna signaler till det autonoma nervsystemet att förbereda kroppen för kamp eller flykt. 

Det autonoma nervsystemet kan vi inte, till skillnad från det viljestyrda nervsystemet, styra med vår vilja. När vi upplever oss hotade förbereder sig kroppen därför automatiskt för kamp eller flykt. Människan skulle inte ha överlevt som ras om hon inte haft denna förmåga till snabb reaktion.

Det autonoma nervsystemet är indelat i det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet. Man kan säga att det sympatiska nervsystemet är som gaspedalen i kamp/flykt responsen och det parasympatiska nervsystemet är som bromsen. 

Det parasympatiska nervsystemet har som funktion att de-aktivera det sympatiska nervsystemet. Det kan dock ta ett tag innan man känner sig helt lugn trots att det parasympatiska nervsystemet ”bromsar”. Detta beror på att de hormoner som frisatts av det sympatiska nervsystemet, adrenalin och noradrenalin, tar ett tag på sig innan de bryts ner. 

Även om ”faran” är över så kan man fortfarande känna oro i kroppen p.g.a. dessa hormoner. När vi känner oss hotade så förbereder sig alltså kroppen automatiskt på att slåss eller fly. Denna respons sätts igång oavsett om faran är verklig eller ej, det är alltså vår tolkning av situationen som är farlig som sätter igång responsen. Kroppen kan inte skilja på inbillade faror och verkliga faror. Man skulle kunna säga att kroppen därför ofta ger oss falska alarm. De kroppsliga reaktionerna kan verka skrämmande och på så sätt uppfattas som ett nytt hot vilket ökar aktiviteten i de kroppsliga organen ännu mer. All kroppslig aktivitet vid en ångestattack ligger dock inom ramen för vad kroppen är byggd för att klara av. Det ligger i ångestens natur att den inte är farlig för kroppen. 

Ångesten är ju till för att skydda oss från fara. 

Vad händer i kroppen när det sympatiska nervsystemet aktiveras?

Hjärtat slår snabbare och hårdare: detta är för att öka blodflödet till viktiga muskel-grupper i kroppen som behöver vara starka då kroppen ska fly eller slåss.

Domningar och stickningar i perifera nerver, t.ex. i händer, underben och ansikte: detta är för att blodet transporteras bort från perifera nerver till de stora muskelgrupperna där det syresätta blodet gör större nytta nu då kroppen förbereder sig för kamp/flykt. Blodkärlen minskar i huden, fingrar och tår också för att blödningsrisken ska minska. 

En snabbare andning: detta för att syresätta blodet till vävnaderna. 

En känsla av att inte få luft: beror paradoxalt nog på att man överandas/hyperventilerar. 

Smärta och tryck över bröstet: beror på att man överandas och att man omedvetet spänner bröstmusklerna.

Yrsel, dimsyn, upplevelse av förvirring, ostadighetskänslor, overklighetskänslor, sus i öronen och blodvallningar: beror på att blodkärlen i hjärnan dras samman så att blodflödet dit minskar. Blodet går ju istället till de större muskelgrupperna som behövs för att slåss eller fly. Denna reaktion beror på att man ofta hyperventilerar under en ångestattack. 

Svettning: gör att huden blir halare och det blir svårare för angripare att få ett bra grepp. Svettningen kyler också ner huden.

Suddig oskarp blick och prickar i synfältet: beror på att pupillerna ökar för att släppa in mer ljus.

Torrhet i munnen: beror på att saliveringen minskar. Hela matsmältningssystemet går på lågvarv under kamp/flykt responsen. Det är ju inte så viktigt med matsmältning när kroppen är under hot. 

Tyngdkänsla i magen samt illamående (diarré eller förstoppning): beror även det på den minskande aktiviteten i matsmältningen.

Spänningar i axlar, värk eller smärta och darrningar eller skakningar: beror på att kroppen förbereder sig på kamp och flykt bl.a. genom minskning av olika ämnen i blodet. 

En känsla av värme och allmän uppvarvning: beror på att hela kroppens ämnesomsättning är aktiverad – eftersom det går åt mycket energi till detta känner man sig ofta trött efteråt. 

Illamående, mindre kramper, domningskänsla och stickningar i huden: är också del av kroppens sätt att förbereda sig på kamp och flykt, dessa symptom beror också på minskning av olika ämnen i blodet under ångest-reaktionen. 

Matthet: beror på att hjärnan ej får tillräckligt med blod. Den höga anspänningen i kroppen kan också leda till matthet och trötthet. 

Ovanstående fysiologiska reaktioner är ofarliga. Det parasympatiska nervsystemet kommer alltid att kopplas på efter ett tag och ”lugna” systemet. Ångest kan visserligen vara mycket obehagligt – men är alltså helt ofarligt. 

Du som lider av ångest ska inte döma dig själv. Du kan inte styra över din ångest, det är en kroppslig reaktion. Ju mer sårbar man är desto mer ”matas” ångesten på, för din kropp vill skydda dig. Du ska däremot veta att det går att bli bättre, det finns toppenbra behandlingar idag som kan hjälpa dig bearbeta eventuella trauman och hantera din ångest så den hamnar på en normal nivå – dvs där den inte påverkar ditt dagliga liv utan kommer fram när den behövs (vid verkliga faror). Det handlar om att lära om kroppens reaktionssätt – vad är farligt på riktigt?

Man kan påverka sin ångest genom att:

– försöka att lugna ner sig, slappna av i kroppen, släpp ner axlarna, släng med armarna. Lunka runt, ta långsamma steg. Det är lättare sagt än gjort, men försök att fokusera på att lugna kroppen.

– hjälpa det parasympatiska nervsystemet på traven: andas långa utandningar, en liten paus, och sen en kortare inandning. Känner man sig yr (pga. hyperventilering) kan man göra detta i en påse för att andas in koldioxiden och balansera ut den höga syrenivån. 

– göra något absurt: att skratta i en ”farlig” situation blir förvirrande för kroppen och den kommer av sig.

– planera systematisk träning på de situationer som triggar. Jag får t.ex. fullständig panik av att simma i mörka vatten och den paniken lägger sig inte förrän jag är på land igen. Min psykolog sa då att jag ska planera att simma i säg, 10 minuter. Oavsett hur panikslagen jag än blir så ska jag simma de minutrarna, och det är för att lära kroppen att ingenting hände, trots att den slog fullt larm om fara. Gör man det tillräckligt många gånger så vänjer sig kroppen . Man lär om kroppens reaktionssätt och lär hjärnan att kunna särskilja vad som är farligt och inte. För logiskt sett så är det inte farligt att simma i en liten sjö, det finns inga odjur som kommer att dra mig ner till botten (fantastiska katastroftankar).

Till dig…

…som lider av ångest, så hoppas jag att du kanske fått lite bättre klarhet över vad som sker i din hjärna och kropp, och att du vet att det är helt ofarligt. Det finns hjälp att få och det går att bli bättre.

…som har en närstående med ångest, så hoppas jag att du inte dömer utan förstår vad som händer i den personens kropp, och att den personen rår inte för sin ångest. Försök att finnas där och stötta – våga fråga personen om det finns något du kan göra för att underlätta.

Många gånger betyder en kram långt mer än man kan föreställa sig. ❤