Ovan meddelande fick jag på Instagram för en tid sedan. Personen ifråga vet jag inte vem det är, kontot var tomt på innehåll och med ett generiskt anonymt användarnamn. Ett sätt att göra sina åsikter hörda, ett sätt att såra på. Likväl som appen NGL som erbjuder möjligheten att ställa frågor anonymt på Instagram, utan för den delen behöva stå för dessa. Jag har läst så otroligt mycket elaka kommentarer på dessa frågestunder att jag gång på gång tappat hakan av insikten att det sitter vuxna människor och är medvetet elaka. Vuxna människor som florerar inom hundvärlden, där alla känner apan, apan känner ingen. Jag har funderat länge och väl huruvida jag överhuvudtaget ska skriva och publicera detta, när jag är övertygad om att även författaren kommer att läsa detta. ”Mata inte trollen” kan tyckas, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att det syns. Det är precis det här beteendet som måste upphöra, ett beteende hundvärlden kollektivt måste ställa sig emot.

Jag får i det stora hela väldigt lite negativa kommentarer, oftast är det från någon som inte sysslar med hundsport och tycker lydnaden ser stel och tråkig ut och att hundar ”ska få vara hundar”. Sällan något jag lägger vikt i eller berörs utav, ibland bemöter jag frågeställningar om jag tycker att det behövs. Jag tycker Instagram och sociala medier är – i överlag – en rolig grej, något att kunna se tillbaka på stunder i livet som inte alltid fastnat i minnet, ett utrymme att få skapa och uppvisa kreativitet, att få dela stunder jag känt mig glad eller stolt över vår träning och en möjlighet att få dela ledsna stunder med andra som kan känna igen sig. En såkallad ”instagramträning” enligt vissa, vilket man självklart får benämna det som, men vad är det egentligen? Pratar vi ett spel bakom kulisserna? Att man enbart klipper ihop och visar snuttar där allt ser toppen ut? Att det ser hemskt ut i verkligheten? Eller har det blivit en negativ klang, ett skällsord att nedvärdera andra med? Jag vet faktiskt inte, men om man anser att det jag väljer att dela med mig av faller inom den kategorin så får jag isåfall stå som skyldig till det, av ovan nämnda anledningar. Men jag kan tycka att det är ganska irrelevant, för jag får faktiskt känna mig stolt och jag får uppskatta bekräftelse ifrån andra. Det ligger i vår mänskliga natur (inom hälsosamma nivåer, givetvis).

Jag är fortfarande – i mina ögon – ny inom hundträning, trots att min första egna hund jag haft från valp, Lexi, nu är 7 år och vi har hållit på lika länge. Hunden som har fått prova på allt möjligt inom hundsport innan jag fastnade för IGPn (då IPO). Jag ställer mig alltmer ödmjuk till det ju äldre jag blir, just för att jag hela tiden lär och utvecklas med varje individ, för varje träningspass, för varje år. Lexi var hunden som fick mig att upptäcka en helt ny värld där jag kastade mig över de utbildningar som SBK hade att erbjuda, som gick ut och tränade oavsett om det var spöregn eller minusgrader ute. Men hon var framförallt min allra största stöttepelare som fick mig på benen igen efter en PTSD diagnos i ung ålder. Tillsammans tränade vi spår och lydnad och skydd, vi for runtom i Sverige för att delta på läger och kurser och jag såg med stora ögon på andra ekipage som inspirerade mig att bli bättre, att fortsätta utvecklas. Jag är en person som har levt med extrem prestationsångest från ung ålder. Genom mina utlandsstudier, genom min fotbollskarriär och yrkesliv – och givetvis även i min roll som hundtränare. För min egen del har det varit otroligt nyttigt att (digitalt) kunna se tillbaka på åren som gått och faktiskt ge mig själv en klapp på axeln att jag har utvecklats och utvecklas fortfarande. Att utöver det få vara del av en community som i stor grad sprider inspiration, motivation och igenkännande i den inte alltför rosa världen som hundägande ibland innebär – det är något jag uppskattar.

Efter min och Kentas tävling i somras där han inte blev godkänd i lydnaden så tränade jag inte på över en månad. För även om det var vansinnigt varmt med +35C och stekande sol, så blev det också en bekräftelse på att träningen hittills inte har varit rätt. Jag var fast besluten att då tränar vi inte alls förrän jag har en ny plan framåt. Jag bröt ihop totalt, ville lägga av och gick mest i skogen och lunkade med hundarna – som givetvis var lika glada oavsett. Folk nämnde att det såg bedrövligt ut, att det var tråkigt att se och att man överhuvudtaget inte ska ge sig ut och tävla om man inte är redo. Jag tror på en balans i vågskålen för att hundvärldens klimat på sociala medier ska vara välkomnande för alla, att öppenhet och ärlighet tar oss en bra bit framåt. Den tävlingen var min första IGP I, det var första tävlingen tillsammans med Kenta. Det var självklart inte alls vad jag hade väntat mig eller ens hoppats på, men det var en situation jag lärde mig enormt utav och som gav en otrolig insikt. Insikten att jag behövde lägga om vår träning helt, eftersom det jag trott på tidigare uppenbarligen inte höll. Något som jag ärligt delade med mig av också, som en sida i vår digitala dagbok men också som ett strå till stacken av ett vänligare och mjukare insta-klimat.

Ett halvår senare har vi kommit en bra bit framåt på den resan. En resa som är utmanande med stunder av frustration och uppgivenhet likväl som med stunder av eufori och skratt. En resa som jag väljer att dela med mig av på sociala medier för att jag tycker att det är givande men även för att jag vet att det uppskattas av andra. Jag filmar i princip varje träningspass men det är långt ifrån allt som når publicering, för dessa filmer är i allra främsta taget till för min egen del. Det är just dessa filmer som jag kan gå tillbaka till och granska, bolla med andra kring och planera utifrån för att gå vidare

Nu låter detta kanske som ett långt försvarstal, och det kanske det är. Jag vet inte. Jag blev rätt ledsen av det meddelandet och det var nog meningen genom ett anonymt konto. Jag tycker om att vara kreativ genom att fota och filma, att redigera bilder och klippa ihop videos på både mig själv och andra som jag tränar med, varför skulle det vara fel? Varför ska jag eller någon annan behöva rättfärdiga det man lägger ut utöver den simpla anledningen att man vill? För mig är det självklart att vår träning är så mycket mer än en minuts klipp på sociala medier, att allt grovarbete sker ändå utan att det syns utåt alla gånger. Att det blir fel ibland och att jag även delar med mig utav det. Att jag ibland kan gå veckor utan att lägga ut något just för att jag inte känner för det. Jag är i huvudsak väldigt öppen och ärlig och bemöter frågeställningar om mångt och mycket, men att kritisera någon som person, dennes träning och dennes hund med enbart ögonblick över internet som faktagrund är ganska befängt. Tycker jag iallafall. 

Ta hand om er och bete er inte som personen som skrev det där meddelandet.

Det är inte vad hundvärlden behöver.