Jag har sugit på omplaceringskaramellen ett tag nu. Ganska länge, faktiskt. För vissa människor är det ett självklart beslut när hunden ifråga inte längre uppfyller ett behov, för andra är det en emotionell femkamp. Jag tillhör den senare kategorien, av olika anledningar. Nu kanske en del tror att inlägget kommer att handla om Nala, för henne har jag flertalet gånger diskuterat med vänner och bekanta om. Hon var hunden jag inte skulle ha men som hamnade innanför min dörr och som aldrig fick det där andra hemmet jag så länge övervägde. Historien bakom Nala är lite speciell och som inte många vet om. När min Lexi var ung så tänkte jag ofta att jag skulle så gärna vilja behålla en valp efter Lexi, för att hon var en så himla fin hund mentalt och en bra arbetande rottweiler. Med ett par år på nacken hade jag kunnat förvalta en hund som Lexi på ett bättre sätt än mitt unga, nybörjar-jag hade åstadkommit. När Lexis valpar föddes i juli 2020 så var jag inte ute efter en valp. Jag hade Kenta som precis hade fyllt ett år och som hade kommit till att bli min hjärtehund, min drömhund på alla sätt och vis. Hjärtat hade liksom inte plats för en till – trodde jag. Nala flyttade hem till min syster och hennes sambo när hon var åtta veckor, men när de meddelade kort därefter att de väntade barn och kände att en valp var ett för stort åtagande så skulle Nala mellanlanda hos mig ett par månader innan hon skulle flytta vidare till Indonesien och mina föräldrar som haft rottweiler sen dackefejden. Den lilla detaljen att hundar inte får importeras till Bali uppdagades så småningom och jag skulle påbörja letandet efter ett annat hem för den lilla marodören som från tre månaders ålder i min ägo var allt annat än tam. Jag kom aldrig långt i det beslutet, för en plats i mitt hjärta växte fram med tiden och till slut även beslutet att hon skulle stanna hos mig permanent.
Men det är inte Nala som det här inlägget handlar om, utan hennes mor Lexi. Lexi, min första egna valp som tillsammans med vår gammeltik Exa la grunden till mitt brinnande hundintresse och sparkade in mig på vägen mot hundsport. Lexi som har hängt med på fjällvandringar och badat i kalla bäckar, som har lyckats med bedriften att nolla en rallylydnadstävling, som har fått full pott i spåret på varje brukstävling hon har startat och hon som tillslut fick mig att brinna för sporten IGP. Lexi är hunden som aldrig har missat ett uppletande, som alltid hämtat mina nycklar jag slungat ut i skogen och som fullkomligt lyser upp av lycka när första snön faller varje år. Den Lexi som har fostrat min Kenta och Nala till det fina hundspråk de har idag, som till fullo lever upp till hennes namnbricka som hänger på hennes halsband, ”Queen”. Hon är drottningen i flocken som vet att ”sitt” bara gäller småungarna och inte henne, som nu vid snart åtta års ålder inte har något intresse av att vänta på varsågod och som gärna drar igång de andra två när en fågel landar på gräsmattan utanför fönstret medan hon själv förnöjt lägger sig tillrätta i soffan. Det är Lexi.
Men en så pass stark tik mentalt som Lexi är kolliderar ibland med övriga familjemedlemmar. Nala har alltid varit den som har hamnat i skottlinjen, något som ärren i hennes ansikte tyvärr vittnar om. För varje incident har jag förbannat mig själv som återigen har missat något litet tecken, en resurs eller något annat som utlöst en dispyt. Min utmattning har symptom som visat sig i form av hjärntrötthet och kort minne, såsom den gånger jag hade glömt en kartong med mat i hallen när jag gått och lagt mig. Det var Lexis och gudnåde den som tittade åt det hållet. Så rök hon och Nala ihop. Allt som oftast har jag haft tur i oturen när det ”bara” blivit ett litet sår och inga större skador, men det skapar en tråkig stämning i flocken en tid efteråt. Lexi har i perioder varit borta hos mina föräldrar en längre tid när de varit hemma i Sverige, som när jag opererade mina händer en sommar eller när mamma var hemma med mina syskonbarn ett par veckor. När vi firade jul och nyår i Sundsvall senast så stannade vi i tre veckor, där Lexi var kvar med min bror ytterligare ett par veckor medan vi for hem till Uppsala igen. Det har alltid fungerat bra, Lexi trivs tydligt som ensamhund och de andra två slappnar av på ett annat sätt hemma när hon inte är omkring. När hon väl kom hem igen en måndagskväll i början på februari så gick det knappt sex timmar innan hon flög på Nala. I min tro att jag hade plockat undan alla resurser i form av ben och leksaker så hade jag missat en kattleksak som låg längst in under soffan. Jag förbannade mig själv återigen, men kände samtidigt att det var droppen. Jag kommer inte alltid att kunna vara förebyggande till 100% och det är egentligen bara en tidsfråga innan det blir riktiga skador, i takt med att Lexi blir äldre och Nala mognar än mer. Det blev inga fysiska skador den gången, men jag har aldrig sett Nala så fruktansvärt nere och låg. Det är detta som i huvudsak har legat till grund för mitt beslut.
Lexi ska få flytta på heltid.
Redan på lördag åker hon till sitt nya hem och även om jag till största del känner mig lättad över beslutet så finns det de där gnagande tankarna i bakhuvudet att jag sviker henne. Men det är den emotionella femkampen som tar sin plats, den rationella delen av mig vet att det är rätt beslut för samtliga inblandade. Det är inte bara Lexis välmående jag behöver se efter, jag har även ansvar för att Kenta och Nala och Prince (kattungen) ska vara glada och lyckliga i sitt hem. Mitt eget välmående är också en del i ekvationen. Jag strävar efter ett så enkelt, roligt och konfliktfritt liv som möjligt med mina hundar, både i vardag och i träning. Att ligga i sängen precis innan jag ska somna och slås av tanken ”plockade jag verkligen undan allt” är inte hälsosamt i det långa loppet och den inre stressen får aldrig en chans att komma till ro. Det är inte bara en sak att fundera över när en hund ska flytta från ett hem till ett annat.
Men hur hittar man rätt hem? Faktum är att jag vet inte. Jag har den otroliga förmånen att vara omringad av familj och vänner som avgudar mina hundar, och det är även hos en bekant som Lexi kommer att få leva ut sina dagar. När jag och mitt ex K flyttade tillbaka till Stockholm så bodde vi en tid hos hans föräldrar. Lexi införskaffades under den tiden och fick således växa upp hos mitt ex föräldrar dit hon nu kommer att få flytta. De är båda pensionärer och lever ett liv med en aktivitetsnivå som passar en åldrande hund perfekt. Jag vet att Lexi inte kunde hamna någonstans bättre, men jag hade inte heller aktivt sökt upp någon helt ofrämmande utomstående som hon skulle få flytta till. Det är nog det som gör att jag hamnar i den senare kategorin av människor som omplacerar sina hundar – Lexi har inte förbrukat sitt behov som familjemedlem utan jag ser det snarare som att hon flyttar inom familjen. Att kunna träffa henne när jag vill, kunna vara hundvakt vid behov och ställa upp på alla som sätt som kan tänkas behöva gör mycket att den emotionella femkampen lugnar sig och försvinner.
Jag gläds åt all den tid vi har haft tillsammans, hur hon har förgyllt de senaste åtta åren av mitt liv. Hur hon har varit min närmsta stöttepelare i stormiga tider, den som har slickat mina tårar och lugnat mina andetag. Nu får hon vara någon annans stöttepelare och livskamrat och få all den tid, kärlek och uppmärksamhet som hon önskar och förtjänar.
Som hennes nya husse sa när han ömt klappade om henne, ”du fick börja ditt liv här och nu får du avsluta ditt liv här”.
Min älskade vän, tack för allt.
Ett svar
Så fint skrivet och ett starkt beslut att ta! Det är inte alltid lätt men det låter verkligen som ett genomtänkt och rätt beslut för alla. Gillar att läsa dina längre texter, du skriver så bra och klockrent 💗