En svindlande kärlek

Jag har varit kär förut. Varit tillsammans med någon, bott med någon, funderat på en framtid tillsammans med en annan person. 

När jag har stått inför ett vägval att finna mig i situationen eller lämna förhållandet så har tusen tankar snurrat runt och beslutet att faktiskt avsluta en del av livet har varit läskigt och svårt. Varje gång har jag tänkt att det kanske är såhär det ska vara i ett förhållande, såhär man ska göra. Hur ska man egentligen kunna veta det? Det finns inga ord att beskriva den tacksamheten jag känner för mitt yngre jag som vågade lita på magkänslan och välja den okända vägen. En tacksamhet för mitt yngre jag som tog sig igenom varje hjärtesorg, varje flytt, varje bråk – för hade jag valt annorlunda då så skulle jag inte stå här nu. 

Jag har varit kär förut. Men så träffade jag han med stort H. Sådär klyschigt och romantiskt som man kan hitta i varenda tonårsnovell, men det är sant. Det är det sjuka. 

Första kvällen vi kysstes var det som att allting föll på plats, våra kroppsrörelser följde varandras sådär lätt och ledigt. Som om vi gjort det i tjugo år redan. Som om vi haft ett helt liv ihop och kände varandra utan och innan. Han lämnade aldrig den där första kvällen, och sedan dess har det varit vi. Den tredje dagen tillsammans så stod vi i hallen hemma hos mig och kramades, nykära och fulla av brusig lycka när jag bara sa det vi båda kände, ”det är ju du”. För det var han, han som jag har väntat på hela livet. Han som jag längtade efter, som den hopplöse romantikern i mig viskade att inte ge upp hoppet om. Kanske skulle jag leva resten av livet ensam, men jag vill aldrig nöja mig med en kärlek sämre än storslaget. Det är han. Han svepte mig totalt ur det mörka hål jag befann mig i månaderna innan vi träffades. Han har kysst mina sår och ömt smekt mitt hår bort från kinden när jag precis är påväg att somna på hans arm. Han har plåstrat om min själ och jagat bort demoner med ett skarpladdat vapen tills mitt andning funnit sitt lugn igen. Han har hållit om mig när jag vaknat skrikandes mitt i natten fortfarande fast i de mörkaste av drömmar och ömt vaggat mig tillbaka till sömns, till ljudet av hans lugnande röst.

13 dagar gick från att vi träffades för första gången till att han utbrast att han älskar mig. Sådär storslaget och genuint och bubbligt av kärlek höll han om mig och hela hans kropp skrek att han är min och jag är hans och att vi hör ihop. Det fanns inga tvivel att det var såhär som kärlek skulle kännas, på riktigt.

För det är verkligen så. Kärlek ska vara enkelt och flytande och lättsamt, när man är med rätt person. Oavsett om det är vid middagslagning en tisdagskväll eller på utlandsresa med familjen. När ens moraler, tankar om det förflutna, om nuet och om framtiden och alla åsikter om livet och världsläget i största allmänhet bara sammanfaller. När ens mest hetlevrade diskussioner handlar om vilken sida av mackan är faktiskt rätt att bre smöret på (den bubbliga, såklart).

Även i de tyngsta av tider när stormen har haglat i motvind har vi stått hårt, hårt sammansvetsade. Alltid vid varandras sida, med en ärlighet och genuin ömhet för varandra på en nivå jag aldrig ens kunnat drömma om. Vi möttes när jag var på botten, blind för framtiden och utan hopp om ett ljus längre fram i tunneln. Men det spelade aldrig någon roll, för det var alltid menat att det skulle vara vi två. En enkel och självklar kärlek. För det är verkligen så det ska vara, jag har förstått det nu.

Vi kom nyligen hem från vår första utlandsresa tillsammans, fem veckor spenderandes hos mina föräldrar på Bali. Det var inte tanken först att vi skulle vara borta så pass länge, men omständigheter gjorde att vi landade i det beslutet. När jag frågade honom om det verkligen var okej så svarade han att ”ja, det är väl självklart – allt vi har gjort hittills har varit stort och intensivt”. Jag förstod inte riktigt vad han menade, men när han förklarade så skrattade jag gott, för han hade ju rätt. Efter att vi hade känt varandra i ungefär en vecka så frågade jag om han ville komma hem på middag hemma hos mig för att träffa min mamma, min syster och mina systersöner. Lite väl tidigt kanske även i mina ögon, men med förklaringen att mamma skulle resa hem till Bali igen och det skulle annars dröja många månader innan chansen gavs igen. Han kom på middag, såklart.

När årets sommarsemester stundade så spenderade vi fyra veckor uppe i Sundsvall, boendes i huset jag växte upp i och där vi alla brukar samlas. Det var även första gången som han träffade min pappa, då som inneboende gäst och konstant umgänge i fyra veckor. Det finns även fler exempel på storslagna saker vi gjort tillsammans, som kanske inte varit det mest normativa men som för oss varit helt självklara i stunden. Med det resonemanget så blev helt plötsligt fem veckor på Bali som vår första utlandsresa tillsammans inte så märkvärdigt längre. Och vilken resa det var!

Ett år senare står vi här, fortfarande sådär bubbligt kära och med en brinnande kärlek för varandra, mer och mer uppslukande för varje dag. Vi planerar vår framtid tillsammans, hur vi vill leva och bo ihop för resten av våra liv. Hur vi ska bli gamla och knuffa varandras gungstolar den dagen vi är gråa och rynkiga och fortfarande retas om vilken sida smöret ska bres på.

Jag vill bara säga att kärlek är storslaget. Våga älska, våga hoppas, våga tro på att den är verklig. Att alla prövningar i livet är för att stärka dig, för att ta dig igenom alla dalar och toppar mot kärlek och styrka. En enkel och evigt brinnande kärlek. Som det ska vara. Svindlande.

Amanda Åsén

Hej! Jag heter Amanda, är 29 år gammal och bor i ett nybyggt hus på landet mellan Uppsala och Enköping. I mitt hem finns det två rottweiler, Kenta och Nala, och en ragdoll vid namn Prince. Jag kommer ursprungligen från Sundsvall men har spenderat en del år utomlands innan jag landade tillbaka i Sverige igen.

Jag jobbar som speditör inom biopharmaindustrin (älskar farligt gods!), är utbildad SBK-instruktör som älskar att hålla kurser, tränar och tävlar mina hundar inom sporten IGP och fotar en hel del hund och familj.

Den här bloggen handlar såklart om det jag brinner för – hund och foto, men också om livet på landet. Om psykisk hälsa och ohälsa. Om DIY, pyssel och kreativitet. Om tankar och idéer om livet i allmänhet.

Läs mer om oss i menyn ovan!

Kategorier

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Bakom bloggen

Amanda Åsén

Hej! Jag heter Amanda, är 29 år gammal och bor i ett nybyggt hus på landet mellan Uppsala och Enköping. I mitt hem finns det två rottweiler, Kenta och Nala, och en ragdoll vid namn Prince. Jag kommer ursprungligen från Sundsvall men har spenderat en del år utomlands innan jag landade tillbaka i Sverige igen.

Jag jobbar som speditör inom biopharmaindustrin (älskar farligt gods!), är utbildad SBK-instruktör som älskar att hålla kurser, tränar och tävlar mina hundar inom sporten IGP och fotar en hel del hund och familj.

Den här bloggen handlar såklart om det jag brinner för – hund och foto, men också om livet på landet. Om psykisk hälsa och ohälsa. Om DIY, pyssel och kreativitet. Om tankar och idéer om livet i allmänhet.

Läs mer om oss i menyn ovan!